”Kom ihåg att det är idén du tjänar”

Jag läser en artikel i tidningen (ETC Göteborg, 2018-02-20), en intervju med KG Hammar. Han berättar hur han tidigt funderade över hur han skulle förhålla sig till institutionen kyrka, och att han till och med övervägde att lämna den. Men efter att han hade läst Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”, där Hammarskjöld erbjuder ett svar, finner han en ”inre frihet”. Hammarskjöld hade också ställt sig frågan: skulle han tjäna FN som institution eller den idé om fred och rättvisa som FN grundades på. ”Kom ihåg att det är idén du tjänar”, är Hammarskjölds svar.

Jag börjar fundera över skola som institution, och idén om skola. Min nyfikenhet kring det senare gör att jag börjar söka i historien.

De skolbarn, hwilka af fattigdom hindras att underwisningen längre tid begagna, eller sakna erforderlig fattningsgåfwa att förwärfwa det fulla kunskapsmått, som underwisningen erbjuder, böra, då de lemna skolan, åtminstone hafwa inhemtet nödig kunskap i följande ämnen:

a) ren och flytande innanläsning af Swenska språket, så Latinsk som Swensk stil;

b) Relionskunskap och Biblisk Historia, till den grad, som erfordras för att kunna hos Presterskapet börja den egenliga Nattwardsläsningen;

c) Kyrkosång, med undantag för dem, som dertill sakna allt anlag;

d) skrifwa; och

e) de fyra Räknesätten i hela tal. Skol-styrelsen äge att bestämma den skillnad, som i hänseende till kunskapsfordringarna lämpligen må göras mellan gossar och flickor.

(https://slowfox.wordpress.com/folkskolestadgan/, hämtad 2018-02-20)

Synen på eleven präglas av ett statiskt mindset (för att använda Carol Dwecks begrepp), där förväntningarna, och tillika kraven, kan jag tänka, är lägre på dem som lever i fattigdom, och på dem som, enligt den tidens människosyn, saknar förmåga att förstå.

Jag flyttar mig framåt i historien, närmare 120 år.

Skolan har att söka befrämja den enskilda människans fria växt och utveckling, hjälpa henne till självständighet och till att förverkliga sig själv. Individens behov överensstämmer här helt med samhällets intresse: samlivet i det demokratiska samhället måste utformas av fria och självständiga människor. Fostran till självständighet måste emellertid genomföras med aktgivande på att individen först som medlem i en gemenskap kan realisera sina inneboende möjligheter. Fostran till självständighet måste därför kompletteras med fostran till samarbete.

(SOU 1961:30, nerladdad 2018-02-20)

Den enskilda individens behov, kopplat till det gemensamma. Det finns en idé om en solidaritet där individens utveckling förutsätter samhällets, och tvärtom.

Jag landar till sist i Skollagens (2010:800) portalparagraf, 1 kap §4:

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Idén om skola. Institutionen skola. Hmm. Min idé om skola stämmer väl överens med dagens styrdokument jag har att följa. Jag tror på människans förmåga att utvecklas, jag tror på att alla kan om de får rätt förutsättningar. Och det handlar både om elever och om alla vi som arbetar i skola. Vi gör rätt om vi kan! Vilket innebär att vi hela tiden måste reflektera över det vi gör, våga utmana varandra och fråga oss om vi gör rätt saker.

Så var det då institutionen skola. En institution där ovanstående portalparagraf är en av byggstenarna, men även en institution där ekonomins förutsättningar sätter agendan, där en hierarki, en organisation runt om, ovanför, skolan, bromsar upp, där innovativa tankar många gånger, enligt mig, tycks störa, för vissa, det traditionella. En institution som jag ibland upplever som en väderkvarn jag slåss mot då jag vill ha förändring, förbättring. En institution som jag ibland upplever är en egen organism som i stället för att följa med idén gör precis tvärtom, motarbetar den.

Hur får jag då ihop dessa två? I min värld? Jag tänker att det är idén om skola jag ska tjäna, idén om alla barns och ungas rätt till utbildning, alla barns och ungas rätt att växa och utvecklas till trygga vuxna med möjligheter att välja mellan olika vägar. Alla barns och ungas rätt till ett liv där de vet att deras röster räknas, att de känner att de är värda att lyssnas på. Att de är viktiga. För sig själva, och för det samhälle de lever i.

Institutionen är inget jag kan välja bort, men det är något jag kan vara med och påverka. Genom att fortsätta att ifrågasätta, att kämpa för det jag tror på, förändra det jag kan, ta diskussioner, och inse att vissa strider kommer jag inte att vinna, och det är helt okey. För så är det också i en demokrati, den demokrati som jag också värnar om i idén om skola. I den demokrati jag tror på, idén om demokrati, vinner jag inte alltid, men jag har alltid rätt att uttrycka mina åsikter.

Så, var landar jag då?

Jag tror att vi måste prata mer om skolan som idé. Den idé som ligger till grund för det vi gör, för våra styrdokument, våra läroplaner, kursplaner. Vi måste prata om vår förståelse för skolans idé; är din förståelse den samma som min? Och vi måste förhålla oss till skolan som institution. Vi behöver den också, institutionen, den ska vara förutsättningen, den ska möjliggöra idén. Den idé, idén om skola, jag tänker att jag ska tjäna. Idén att det vi gör ska vara viktigt. På riktigt. För alla våra elever.

//rektormarika.